Katolsk evangelisation

 

Stockholms katolska stift , Katolska Utskottet för Evangelisation, Provöversättning

 

 Utdrag ur: “Ordo Initiationis Christianae Adultorum”, från den allmänna introduktionen[1] 

Pastoralt förord 

1. Denna ordning för vuxna människors kristna initiation, som beskrivs nedan, är avsett för vuxna, som, efter att ha hört Kristusmysteriet förkunnas, öppnar sina hjärtan för den helige Ande, och som medvetet och av fri vilja söker den levande Gud och engagerar sig på trons och omvändelsens väg. Denna ordning bidrar även till det andliga stöd i förberedelsen som, när tiden är mogen, ger ett fruktbart mottagande av sakramenten.
2. Ordningen består nämligen inte bara av firandet av dopet, konfirmationen och eukaristins sakrament, utan också alla de ceremonier som följer under katekumenatet.

Med den tidiga kyrkans erfarenhet i bakgrunden, och enligt mångas efterfrågan beslöt Andra Vatikankoncilet, att ett katekumenat anpassat till vår tids missionsuppgifter i alla regioner, skulle återupprättas.[2]

1. För att ordningen för vuxna människors kristna initiation bättre skall kunna förenas med Kyrkans insats och med enskildas, församlingars och missioners villkor, innehåller den först den fullständiga, eller allmänna form, som har kommit till stånd genom många människors förberedande arbete (nr. 68-239). Själasörjarna kan utan vidare anpassa denna ordning, så att de passar en katekumen. Efter den fullständiga ordningen finns en förenklad ordning att användas för speciella tillfällen; den kan användas vid endast en gudstjänst (240-273) eller fördelat på flera (274-277). Efter detta följer en kort ordning, som kan användas vid livsfara (278-294)

 

I.                    Strukturen av ordningen för vuxna människors kristna initiation.

  

1. Man kan säga, att initiationen av katekumenerna är en stegvis process som sker i församlingens mitt. Församlingen begrundar med katekumenerna, den skatt vi har i Påskmysteriet, och förnyar sin egen omvändelse och ger på detta vis, genom sitt eget exempel, katekumenerna hjälp att följa den helige Ande alltmer.
2. Ordningen strävar att anpassa sig till de vuxnas andliga vandring, som är av lika stor mångfald som Guds många nådegåvor, katekumenernas egen frivilliga medverkan, Kyrkans insats, och tiden och platsens omständigheter.
3. Utöver de perioder av möjlighet till mognad och reflektion (se nr. 7) på denna väg, finns det ”steg” som markerar katekumenens framåtskridande, och som fungerar, så att säga, som att passera en dörr eller att stiga upp en nivå.

a)      Det första steget tas, när den inledande omvändelsen infinner sig och de önskar att bli kristna, och blir accepterade som katekumener av kyrkan.

b)      Det andra steget tas, när tron har utvecklat sig, och katekumenatet i det närmaste är avslutat; katekumenen får då tillträde till den mer intensiva förberedelsen till sakramenten.

c)      Det tredje steget tas efter en avslutad andlig förberedelse, när de mottar sakramenten, som gör de till kristna.

1. Utifrån dessa steg kan man alltså skilja på olika perioder, där kandidaterna begrundar och mognar:

a)      Den första perioden kräver av kandidaten att han undersöker och fråga. Kyrkan å sin sida evangeliserar och erbjuder ett ”prekatekumenat”; denna period avslutas med upptagningen till katekumenatet.

b)      Den andra perioden, som börjar med upptagningen till katekumenatet, och som kan vara flera år, använder sig av katekesundervisning och de gudstjänster förknippade med denna period; perioden avslutas med admission och namninskrivning.

c)      Den tredje korta perioden, som vanligtvis infaller under fastans 40 dagar som förberedelse till påskhögtiden och mottagandet av sakramenten, är en tid av rening och upplysning.

d)      Den sista perioden, som varar hela påsktiden, tillägnas ”inlevelse och fördjupning” (mystagogin), det är ven tid då den kristna erfareheten fördjupas, en tid av andlig fördjupning. En tid av att mer ta plats och del av församlingens liv och gemenskap.

Det är således fyra sammanhängande perioder: ”prekatekumenat”, den första evangeliseringen, ”Katekumenatet”, början på en fullständig katekes, ”rening och upplysningstiden”, inriktad på den mer intensiva andliga förberedelsen och ”inlevelsen och fördjupningens tid” (mystagogin), karaktäriserat av den nya erfarenheten av sakramenten och delaktighet i församlingen.

 

8. Ordningen för vuxna människors kristna initiation är inget annat än den första sakramentala delaktigheten i Kristi död och uppståndelse, vanligtvis läggs ”reningens och upplysningens tid” så att den sammanfaller med fastan och ”inlevelsen och fördjupningen” (mystagogin) hör till påsktiden; [3] därför bör allt som äger rum under hela initiationsprocessen vara djupt präglat av påskmysteriet. Fastetiden skall användas till den intensiva förberedelsen av dopkandidaterna, och själva påskvigilian är den rätta tidpunkten för att fira initiationssakramenten. Av pastorala skäl kan det emellertid vara av nöd tvunget att fira sakramenten utanför dessa priviligerade tider.

    A. Evangelisering och ”pre-katekumenat” 

9. Även om ritualet för vuxna människors kristna initiation först börjar med upptagningen till katekumenatet, är den föregående perioden, eller ”pre-katekumenatet” av stor vikt och bör ej falla bort. Där sker nämligen den evangelisering, som ”med tillförsikt och uthållighet förkunnas om den levande Guden och den han sänt till allas frälsning, Jesus Kristus, så att de icke-kristna, sedan den heliga Anden öppnat deras hjärtan, kommer till tro och villigt omvänder sig till Herren, som ’är vägen, sanningen och livet’ och som så uppfyller alla deras andliga förhoppningar, ja, oändligt överträffar dem”[4]

 

10. Med Guds hjälp kan en sådan evangelisering ge växt till tron och den inledande omvändelsen, varvid personen känner sig vara kallad till omvändelse från synden och dragen till Guds kärleks mysterium. Hela pre-katekumenatet ska ägnas åt denna evangelisering, så att viljan till att följa Kristus och be om dopet kan mogna.

 

11. I denna period får kandidaterna därför genom kateketer, diakoner och präster, ja också lekfolk, en anpassad utläggning av evangeliet. De skall ges stöd och uppmärksamhet så att de med renare och tydligare avsikt kan samarbeta med Guds nåd. Möjligheter skall ges så att de kan möta andra kristna familjer och grupper.

 

12. Det är biskopskonferensens ansvar att organisera denna periods evangelisering på ett lämpligt sätt. Utöver detta skall de eventuellt utarbeta ett ”första välkomnande” av dessa intresserade till pre-katekumenatet även om de ännu inte är fullt ut troende men som ändå visar en beredvillighet att så småningom ta emot den kristna tron.

1) Detta ”första välkomnande” av de intresserade och positivt inställda bör vara helt och hållet frivilligt och utan någon rit och endast ge uttryck för att de har kommit med rätt hållning och intention.

2) Detta ”första välkomnande” ska anpassas till lokala förutsättningar och den pastorala situationen. En del har behov av att tydligare se och förstå den kristna andligheten som de strävar efter att anamma. För andra, vars katekumenat, kommer att bli försenat av en eller annan orsak så kan ett ”första välkomnande” vara av stor vikt. Detta ”välkomnande” kan ske endast inför de andra intresserade eller om man så finner lämpligt inför församlingen.

3) ”Det första välkomnandet” kan hållas vid ett möte i den lokala församlingen vid ett tillfälle som tillåter ett vänskapligt samtal. En intresserad (sympatisör) är introducerad av en vän och är sedan välkomnad av prästen eller någon annan som representerar församlingen.

 

13. Under detta pre-katekumenat är det själasörjarens ansvar att stötta dessa intresserade i bön.

 

                     

B. Katekumenatet 

14. ”Upptagningen till katekumenatet” är av största vikt. Det är det första offentliga mötet, där kandidaten inför Kyrkan ger uttryck för sin fasta avsikt, och där Kyrkan, förpliktad av sitt apostoliska uppdrag, ger dem tillåtelse som önskar att bli hennes medlemmar. Kandidaternas offentliga tillkännagivande av sin innersta önskan och Kyrkans mottagande är det första tecknet på Guds rika nåd.

 

15. Det som krävs för att göra detta steg är att kandidaterna har fått det andliga livets och den kristna lärans grundstenar och att tron har börjat spira under pre-katekumenatet och att en omvändelse har påbörjats så att avsikten till att vända sig bort från synden och att ingå en personlig relation med Gud i Kristus finns. Utöver detta är det nödvändigt med en första förståelse av bot och ånger och ett begynnande böneliv samt en påbörjad bekantskap med den kristna församlingens liv och anda.

 

16. Det är ”följeslagare”, kateketer, diakoner och församlingspräster som tillsammans har ansvar att bedöma om det finns yttre tecken på denna inre hållning[5]. På grund av effekterna av att redan tagit emot ett giltigt sakrament skall de även vara uppmärksamma på att de som redan blivit döpta, oavsett orsak, inte söker att bli döpta.

 

17. Vid en passande tidpunkt efter det första steget skrivs katekumenernas namn in i ett bestämt register med namn på den som upptagit dem till katekumenatet, namnet på deras ”följeslagare”, samt tidpunkten för upptagningen.

 

18. Hädanefter är katekumenerna förbundna med Kyrkan och hör redan till Kristi hus;[6] Moderkyrkan innesluter dem i sin kärlek och omsorg, och ger dem som sina barn Guds ord till föda och vederkvicker dem genom gudstjänstlivet. Därför skall katekumenerna av hela sitt hjärta delta i Ordets liturgi och ta emot välsignelser och sakramentalierna. Vid äktenskap mellan en katekumen och en icke-döpt, skall ritualet anpassas därefter.[7] En avliden katekumen skall ges en kristen begravning.

 

19. Katekumenatet är en period under en viss tid, där katekumenerna mottar en inövning i hela den kristna livsföringen.[8] Härigenom mognas de själens insikter som framlagts fram till upptagningen. Detta mål nås genom fyra vägar :

1) Präster, diakoner eller kateketer och lekfolk ger en väl förbered, framåtskridande och fullständig katekes, anpassad till kyrkoåret och med stöd av Ordets gudstjänster. En sådan katekes ger katekumenerna inte bara en enhetlig belysning av läran och buden , men också en djupare kännedom om det frälsningsmysterium som de längtar innerligt efter att tillhöra.

2) Katekumenerna ska åta sig att praktisera en kristen livsförelse och här finna förebilder i de ”följeslagare” och faddrar, ja i hela den troende församlingen och genom detta vänja sig vid att lättare vända sig till Gud i bönen, till att bekänna tron, till att hålla ut i allt i förväntan på Kristus och till att sträva efter att alltmer utöva kärleken till nästan i sina gärningar även när det innebär självförnekelse. Vid en sådan inövelse ”börjar den nyomvände sin andliga resa – i tron redan delaktig i dödens och uppståndelsens mysterium – och övergår från den gamla till den nya människan, som fullkomnas i Kristus. Denna övergång, som för med sig en fortskridande förvandling av sinne och sätt, måste med sina sociala konsekvenser komma till uttryck och efter hand utvecklas under katekumenatets tid. Eftersom den Herre som den nyomvände tror på ’är ett tecken som skall bli motsagt’ , är det inte ovanligt att han får erfara brytning och söndring, men också den glädje som Gud ger i övermått.[9]

3) Som en mor hjälper Kyrkan dem på deras vandring vid därtill ägnade gudstjänser; varvid de lite i taget renas och finner styrka genom Guds välsignelse. Därför är det utmärkt att det hålls Ordets Gudstjänster, även om katekumenerna själva redan i mässan tillsammans med de troende har tillgång till Ordets liturgi som i sig är den bästa förberedelsen för ett kommande deltagande i eukaristin. Vanligtvis bör de dock vänligt utsändas från församlingsmässan, innan eukaristin firas, om inte detta skapar för mycket förvirring. Katekumenerna bör nämligen vänta på att döpas, då de inlemmas i det prästerliga folk som har rätt att delta i det nya förbundets firande av Kristus.

4) Då Kyrkans liv är apostoliskt, ska katekumenerna lära sig att vara aktiva medarbetare i förkunnandet av evangeliet och bidra till kyrkans uppbyggande genom sina vittnesbörd och bekännelsen av tron.[10]

 

20. Katekumenatets längd är dels avhängigt av Guds nåd och dels av olika omständigheter: Katekumenatets undervisningsplan, antalet kateketer, diakoner och präster, katekumenernas eget engagemang, ekonomiska medel som alla är nödvändiga för katekumenatets drift samt den lokala församlingens hjälp. Längen av katekumenatet kan således inte fastläggas på förhand. Det är därför upp till biskoparna att avgöra hur långt katekumenatet ska vara samt om dess undervisning. Därför är det önskvärt att biskopskonferenserna är uppmärksamma på befolkningens och områdets behov och beslutar utifrån det.[11]

                       C. Reningen och upplysningens tid 

21. Katekumenernas ”rening och upplysningstid” sammanfaller vanligtvis enligt sed med fastetiden, eftersom denna tid både i liturgin och i den liturgiska katekesen tjänar till att fira minnet av dopet eller att förbereda till dopet och att göra bot. [12] Likaså förnyas under fastetiden de redan döpta tillsammans med katekumenerna inför firandet av påskmysteriet där initiationssakramenten ges till de odöpta och de redan döpta förnyar sitt dop.[13]

 

22. I och med det andra steget i initiationsprocessen börjar ”reningen och upplysningens tid”, som är en mer intensiv förberedelse av själ och sinne. I detta andra steg utväljer Kyrkan och ger ”admission” tillträde till de katekumener som är mogna att motta initiationssakramenten vid påsken. Det skall understrykas, att det tillträde, den ”admission” som Kyrkan ger grundar sig på att den som utväljer är Gud, i vars namn Kyrkan handlar. Det andra steget kallas också för ”namninskrivningen”, eftersom katekumenerna, som bevis på sin tro, skriver in sina namn i registret över dem som är utvalda för dop.

 

23. För att ”Admissionen och namninskrivningen” ska kunna firas krävs det att katekumenerna har nått till ett hjärtats omvändelse, en förändring av sin livsföring, tillräcklig kunskap om den kristna läran, tron och kärleken till sin nästa. Dessutom krävs en värdering av hur de har tillägnat sig allt detta. Under själva ceremonin tillkännages deras beslut och biskopens, eller hans representant, avgörelse inför församlingen. Därför är det tydligt, att denna ”admission och namninskrivning”, när den firas under högtidliga former, är den axel, runt vilken hela katekumenatet rör sig.

 

24. Från dagen för ”admission och namninskrivning” kallas katekumenerna ”de utvalda” (dopkandidat i svenska ritualet). De kallas också för ”competentes” (XXXX) för att de tillsammans ivrar för och sträcker sig fram för att ta emot Kristi sakrament och den helige Andes gåva. De kallas också för ”illuminandi” (”de som nu ska upplysas”), eftersom dopet själv kan kallas för ”illuminatio” (upplysning/förklaring) och för att de döpta genomträngs av trons ljus. Men idag bör man nog använda andra ord, som allt efter plats och kultur, är bäst i överensstämmelse med befolkningens föreställningar och språkets särart.

 

25. Denna period med en mer intensiv själslig förberedelse har mer karaktär av andlig samling (reträtt) en av katekes. Den tjänar till rening av hjärta och sinne genom samvetsrannsakan och bot samt till upplysning genom djupare kännedom av Kristus som frälsare. Till detta finns olika ceremonier såsom ”Scrutinier” och ”Överlämnandet av Trosbekännelsen och Fader vår”.

1) ”Scrutinierna” firas högtidligt på söndagen. De har det ovan nämnda dubbla syftet: att uppenbara och rädda, det som i deras hjärta  är svagt, bräckligt och lamt; och att stärka det som är starkt, gott och heligt. Scrutinierna tjänar befrielsen från synden och djävulen och stärker förankringen i Kristus, som för dopkandidaten är Vägen, sanningen och Livet.

2) ”Överlämnandet av Trosbekännelsen och Fader vår” siktar på dopkandidatens upplysning. Här betror Kyrkan sina fornkyrkliga sammanfattningar av tron och bönen, alltså Trosbekännelsen och Herrens bön. Trosbekännelsen är hågkomsten av Guds väldiga gärningar för människans frälsning. Herrens bön låter dem erfara barnaskapets upphöjda anda, vari de, i församlingens nattvardsgudstjänst kallar Gud för Fader.

 

26. Med hänsyn till den omedelbara förberedelsen till sakramenten;

1) skall dopkandidaterna uppmanas att så långt möjligt hålla påskafton fri från arbetet och hålla dagen helig genom bön och andlig samling och allt utifrån förmåga även påskfastan.[14]

2) kan man samma dag, om dopkandidaterna samlas, låta dem genomgå de ceremonier som äger rum omedelbart före påskvigilian. ”Återlämnandet av Trosbekännelsen” (redditio symboli), ”Effatariten” bönen över mun och öron, Val av kristet namn samt eventuellt smörjelse med katekumenolja.

                       D. Initiationssakramenten 

27. Dessa sakrament, dopet, konfirmationen och eukaristin, är det sista steget, varmed dopkandidaterna, efter det att deras synder blir dem förlåtna, träder in i Guds folk, får barnaskap hos Gud, av den helige Ande leds in i den tidens fullbordan, som är utlovat, genom det eukaristiska offer och måltid som en försmak på Guds Rike.

 a)      Vuxendop 

28. Dophandlingen – nedsänkningen och åkallandet av den Heliga Treenighet – är kulmen , som har förberetts genom välsignelsen av dopvattnet och bekännelsen av tron, som bägge är intimt förbundet med själva nedsänkningen eller begjutningen.

 

29. Vid välsignelsen av dopvattnet hågkommes den frälsningsplan, som når sin höjdpunkt i påskmysteriet, lovprisas det vatten, som är utvalt till att förverkliga denna plan sakramentalt, men framförallt åkallas den Heliga Treenighet. Härigenom får vattnet som är Guds skapelse en religiös betydelse, och inför allas ögon kastas det ljus över det hemlighetsfulla verk, som Gud har påbörjat.

 

30. Genom avsägelsen och bekännelsen av tron ger dopkandidaten aktivt uttryck för sin tro på detta påskmysterium, som just blivit hågkommet över vattnet, och som också kort kommer till uttryck i celebrantens dopord. Vuxna frälses ej, med mindre att de av egen fri vilja kommer och i tro önskar att motta Guds gåva. Dopet, de tar emot, är sakramentet på tron, inte bara Kyrkans tro, utan också deras egen personliga, och därför kan det förutsättas, att denna tro är levande och aktiv. När de döps mottar de aldrig sakramentet passivt, utan ingår frivilligt en pakt med Kristus, tar avstånd från villfarelser och träder i förbund med den sanne Guden.

 

31. Efter att de med en levande tro har bekänt Kristi påskmysterium, träder de fram för att motta detta mysterium, som uttrycks genom nedsänkningen; efter att de har bekänt den heliga Treenighet, utverkar den Treenige Guden, påkallad av celebranten, att Guds utvalda nu räknas bland hans barn och tillhör hans folk.

 

32. Därför skall själva vattenbadet/nedsänkningen inta en absolut central plats i dopakten. Den är ju tecknet på, att vi i mysteriet har del i Kristi död och uppståndelse – här begravs de, som tror på hans namn, från synden, och uppstår till ett evigt liv. Utifrån olika traditioner och omständigheter väljer man den form som vid tillfället är det mest lämpade, nedsänkning eller begjutning, så att förståelsen blir tydligare, att detta bad inte bara är en enkel reningsritual, utan sakramentet på en livsgemenskap med Kristus.

 

33. Smörjelse med krisma efter dopet betecknar den döptes kungliga prästadöme och deras tillhörighet till Guds folk. Dopklädnaden är symbol på deras nya värdighet. Det tända ljuset betecknar, att de är kallade till att vandra som ljusets barn.

 b)      konfirmation av vuxna 

34. I den romerska liturgin är den fornkyrkliga sedan bevarad att en vuxen inte döps utan att han direkt efter dopet mottar konfirmationen, om det inte finns allvarliga skäl mot detta. Denna förbindelse betecknar enheten i påskmysteriet, den naturliga förbindelsen mellan Sonens sändning och den Heliga Andes utgjutande och släktskapet mellan de två sakramenten, varunder de två personer i gudomen med Fadern kommer till den döpte.

 

35. På grund av detta ges konfirmationen efter de uttydande riter, där smörjelsen med krisma i så fall utgår.

 c)      Den nydöptes första deltagande i eukaristin 

36. Till sist firas eukaristin, som den nydöpte denna dag för första gången tar del i som deras naturliga rättighet (ipso iure), därigenom fullbordas också deras initiation i den kristna tron. I det kungliga prästadömets värdighet tar de aktiv del i församlingens förbön och, där det är möjligt, i frambärandet av gåvorna; tillsammans med hela församlingen är de med i offerhandlingen och säger Herrens bön, varvid det blir uppenbart att de i dopet har mottagit barnaskapets ande. Till sist tar de emot i kommunionen Kristi utgivna kropp och utgjutna blod, och bekräftar därmed de gåvor de redan tagit emot och får en försmak av det eviga.

 E. Mystagogin (Inlevelsens och fördjupningens tid) 

37. Genom att begrunda evangeliet, delta i eukaristin och utövandet av kärleken till nästan går församlingen tillsammans med de nydöpta efter den sista perioden framåt i djupare förståelse av påskmysteriet och i en stadigt bättre omsättande av det i det konkreta livet. Detta är den sista perioden i initiationsriten – den mystagogiska, inlevelsens och fördjupningens tid.

 

38. Den mest fullständiga och fruktbara förståelsen av ”mysterierna” förvärvas genom en förnyad uttolkning i och mest genom erfarenheten av att ha tagit emot sakramenten. Den nydöpte är ju förnyad till sinnet, har mer intim smak av Guds goda ord, fått del i den helige Ande och har smakat och sett att Herren är god. Av denna erfarenhet, som är speciell för de kristna, och vartill livets erfarenheter fogar sig, kommer en ny förståelse av tron, Kyrkan och världen.

 

39. Det nyupptäckta bruket av sakramenten kastar nytt ljus och förståelse av Skriften, och den ger i lika hög grad en djupare människokunskap som tar sig i uttryck av upplevelsen att vara del av församlingsgemenskapen när samvaron med de andra troende görs lättare och är mer tillgängligt för den nydöpte. Därför är den mystagogiska tiden särskilt viktig, för att den nydöpte med fadderns hjälp kan knyta tätare band till de troende, samtidigt som det ger dessa en förnyad syn och inspiration.

 

40. Denna periods egen karaktär och kraft kommer av den personliga och nyupptäckta  upplevelsen av sakramenten och församlingen. Mystagogin visar sig först och främst genom de så kallade ”mässorna för de nydöpta”, d.v.s. påsktidens söndagsmässor.

Här finner nämligen den nydöpte, utöver församlingsgemenskapen och deltagandet i sakramenten, läsningar som är särskilt anpassade till dem, speciellt lektionariet för årgång A.

På grund av detta bör hela församlingen inbjudas till dessa mässor tillsammans med de nydöpta och deras faddrar. Det är tillåtet att ta dessa texter i bruk, också när initiationsprocessen firas utanför dessa priviligerade tider.

 

 

II. De olika uppgifterna 

41. Förutom det som behandlas i ”det allmänna pastorala införandet” bör Guds folk, som är representerat i den lokala kyrkan alltid förstå och visa, att vuxnas införande i kristendomen intresserar dem och är en angelägenhet för alla döpta. För att uppfylla sin apostoliska kallelse skall de därför vara beredda att hjälpa dem som söker Kristus. I vardagens olika omständigheter, såväl som i apostolatet, är det varje lärjunges plikt att utbreda tron i överensstämmelse med sina möjligheter. Därför skall församlingen stödja kandidaterna  och katekumenerna  under hela införingsförloppet , prekatekumenatet, katekumenatet såväl som under fördjupningstiden. Särskilt skall följande beaktas:

 

1)      Under prekatekumenatets evangeliseringstid skall de troende minnas, att Kyrkans och alla hennes medlemmars apostolat, främst har till uppgift att göra Kristi ord och gärningar kända för världen och att ge hans nåd vidare. Därför skall de också vara beredda att ha en öppen äkta kristen hållning mot kandidaterna, att bjuda in dem till sina familjer, att samtala privat med dem och erbjuda dem att deltaga i det som sker i församlingen.

2)      I den utsträckning som det är möjligt, skall de visa vilja att närvara vid katekumenernas gudstjänster och där deltaga aktivt i svar, böner, sång och acklamationer.

3)      På uttagningsdagen (Admissionen och namninskrivningen), när det handlar om själva församlingens tillväxt, skall de vara beredda att kunna avlägga ett rättvist och klokt vittnesbörd om katekumenerna.

4)      Under fastetiden, som är reningens och upplysningens tid, skall de vara närvarande vid scrutinierna och överlämnandena och vara en förebild för katekumenerna vid deras egen förnyelse genom botens, trons och kärlekens ande. Under påskvigilian skall de med uppriktigt sinne förnya sina doplöften.

5)      Under inlevelse - och fördjupningstiden (Mystagogin) skall de deltaga i ”mässorna för de nydöpta” omge de nydöpta med kärlek och stödja dem så att de verkligen upplever glädjen i att tillhöra de döptas skara.

 

42. En kandidat, som ber om tillträde till katekumenatet, skall ledsagas av en ”sponsor”, d.v.s. en person som känner och hjälper vederbörande  och som kan vittna om hans livsföring, tro och avsikter. Det kan hända att denne sponsor inte vill åtaga sig uppdraget som fadder under under renings- och upplysningstiden och under inlevelse- och fördjupningstiden. I så fall övertar någon annan detta ansvar.

 

43. Faddern, som står katekumenen nära genom sitt exempel, sina egenskaper och sin vänskap och som är utvald av den lokala församlingen och godkänd av prästen, ledsagar dopkandidaten på uttagningsdagen och likaså senare vid mottagandet av sakramenten under inlevelse- och fördjupningstiden. Det är fadderns uppgift att med vänlighet och kärlek visa katekumenen evangeliets plats både i det personliga och sociala livet, att vara katekumenen till hjälp i tvivel och anfäktelser, avge utlåtande om honom och iaktaga att han i sitt liv växer till i överensstämmelse med dopets nåd. Som en vän redan före ”uttagandet” utövar faddern från uttagningsdagen sitt offentliga uppdrag genom att han, för församlingen, går i god för katekumenen. Hans uppgift är viktig i fortsättningen när den nydöpte, efter att ha tagit emot sakramenten, också fortsättningsvis behöver stöd för att förbli trofast till sina doplöften.

   Kapitel IV Förberedelse till konfirmation och eukaristi av barndöpta vuxna, som aldrig mottagit undervisning 

295. De följande pastorala anvisningar, vänder sig till de vuxna som blivit döpta som barn, men som senare inte fått någon undervisning och därför varken har mottagit konfirmationen eller eukaristin. Dessa anvisningar kan  också tillämpas vid liknande tillfällen, speciellt de vuxna som har blivit döpta vid livsfara eller på dödens tröskel. Detsamma gäller för konvertiter och personer som vänder tillbaka till kyrkan. Även om dessa vuxna aldrig har hört budskapet om Kristus-mysteriet, skiljer sig deras situation  dock från katekumenernas,  därvid att de redan är införda i Kyrkan och har blivit Guds barn genom dopet. Deras omvändelse grundar sig i det dop de redan mottagit och vars verkan nu ska växa.

 

296. Av samma orsaker som för katekumenerna kräver också förberedelsen av dessa vuxna en viss längd (jf. Pastoral inledning, nr, 21), för att den tro som ingjutits i dem vid dopet, kan växa, mogna och bestå genom den undervisning de tar emot; deras kristna liv skall styrkas genom en varsam disciplin och anpassad undervisning, genom gemenskap med den kristna församlingen och deltagande i vissa gudstjänster.

 

297. Katekesen motsvarar oftast i sin uppbyggnad den som föreslås för katekumenerna (Jfr. Pastoral inledning, nr.19:1); präst, diakon eller kateket skall här vara uppmärksam de särskilda omständigheter , som gäller för de vuxna som redan är döpta.

 

298. Liksom den kristna församlingen stöttar katekumenerna skall den också stötta dessa vuxna genom broderlig kärlek och bön och genom att avlägga vittnesbörd om deras hängivenhet, innan de mottar sakramenten.

 

299. De vuxna presenteras inför församlingen av en ”sponsor”. I loppet av deras undervisningstid väljer de en fadder som skall godkännas av prästen. Denna fadder verkar som församlingens representant inför den vuxne och har samma uppgifter för denne, som en fadder inför sin katekumen (Jfr. pastoral inledning, nr. 43). Den fadder som här väljes kan vara dopfaddern, om han kan uppfylla sin uppgift.

 

300. Förberedelsetiden helgas genom liturgiska handlingar. Vid den första sker mottagandet, samtidigt som dessa vuxna tillkännager sin tillhörighet till församlingen i kraft av dopet de en gång tagit emot.

 

301. Från denna tidpunkt deltar de i de Ordets gudstjänster som firas i församlingen, såväl de som är mer direkt riktade till katekumenerna.

 

302. För att understryka, att det är Gud, som handlar i denna förberedelse, kan man använda några av katekumenernas speciella ceremonier, som svarar till dessa vuxnas omständigheter och andliga bakgrund, t.ex. Överlämnandet av Trosbekännelsen och Herrens bön och ett Överräckande av evangeliet.

 

303. Undervisningen bör anpassas och knytas till kyrkoåret, och den sista delen bör sammanfalla med fastetiden. I denna tid bör de hänge sig till handlingar som uttrycker bot som kan föra dem fram till mottagandet av botens sakrament.

 

304. Höjdpunkten på denna undervisning sker vanligtvis i Påskvigilian, där den vuxne förnyar sina doplöften, tar emot konfirmationens sakrament och deltar i eukaristin. Om konfirmationen inte kan ges under själva Påskvigilian, eftersom biskopen eller någon annan med fullmakt att konfirmera , inte finns på plats, meddelas sakramenten så snart som möjligt, helst under påsktiden.

 

305. Till sist fullför de sin kristna undervisning och införelse i församlingen tillsammans med de nydöpta genom inlevelse- och fördjupningstiden.