Katolsk evangelisation

 

Omvändelse

 

I den allmänna introduktionen och det pastorala förordet till OICA betonas vikten av omvändelse. Strukturen i det stegvisa katekumenatet är ett stöd för den enskildes omvändelseprocess. Innan andra steget "Upptagningen till katekumenatet" betonas detta i det pastorala förordet:

 

15. Det som krävs för att göra detta steg är att kandidaterna har fått det andliga livets och den kristna lärans grundstenar och att tron har börjat spira under pre-katekumenatet och att en omvändelse har påbörjats så att avsikten till att vända sig bort från synden och att ingå en personlig relation med Gud i Kristus finns. Utöver detta är det nödvändigt med en första förståelse av bot och ånger och ett begynnande böneliv samt en påbörjad bekantskap med den kristna församlingens liv och anda. OICA 15

 

 

Temat omvändelse är naturligtvis inget nytt i kyrkans historia , det är något Kyrkan ser det nödvändiga i att betona gång på gång:  

 

 ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” Mark. 1:14 

 

 

”…vad skall vi göra? Petrus svarade: Omvänd er och låt er döpas…” Apg. 2: 37-38 

 

”All evangelisation syftar till en djupgående förändring av hjärta och synsätt – en omvändelse, ett liv i enlighet med evangeliet. Detta är evangelisationens mål. (Paulus VI Evangelii Nuntiandi 10,18)  

 

Jesu budskap och den tidiga kyrkans budskap var en kallelse till omvändelse och en uppmaning till hängiven satsning, tro, på Jesus budskap. Det var en uppmaning till ett byte av förhållningssätt, en ändring av en inre hållning och attityd som i sin tur kunde ses i personens goda vandel och nya förhållande till sina medmänniskor. Nya testamentet säger därför att vi ska leva enligt Guds rikes värderingar och krav. Gud behöver vara vårt mål och vårt ursprung i allt vad vi gör. Vi ska öppna oss så att vi kan bli förändrade och förvandlade av den försonande och helande närvaron av Gud, och låta Gud fortsätta att verka och arbeta genom oss för att försona, befria och hela andra i vår värld, vänner och fiender, utstötta och respekterade, fattiga och rika, syndare liksom rättfärdiga. 

 

Denna syn på omvändelse är kanske en vidare och djupare förståelse av begreppet omvändelse än den som traditionellt har använts sedan konciliet i Trent. Där tyngdpunkten kanske mer låg på det intellektuella övervägandet och det objektiva trosinnehållet, vilket i och för sig är en omistlig del i omvändelsens olika dimensioner. Att ”konvertera” blev då med denna tyngdpunkt, att acceptera den gudomliga uppenbarelsen som den presenteras av Katolska kyrkan. En ”konvertit” var en person som förut var icke-katolik och nu hade blivit katolik. Den viktiga dimensionen i konversionen/omvändelsen var alltså ecklesiologisk (bytet av kyrka) och inte relationen till Kristus (Kristologisk) eller mig själv (antropologisk), tyngdpunkten låg inte här.  

 

Konversionen/omvändelsen hade med andra ord primärt mer att göra med personens nya relation till Katolska kyrkan att göra , än med personens självförståelse i relation till Gud och Jesus Kristus.  En församling behöver därför betona omvändelsen i sin vidare och djupare dimension, detta ligger alltid i Kyrkans uppgift, ansvar och omsorg om de som närmar sig henne och vill vara en del av hennes gemenskap.  

 

Omvändelsens olika dimensioner 

 

Man skiljer på ”inledande omvändelse” (initial conversion) och ständig/pågående omvändelse (ongoing conversion). Varje kristen är kallad till ständig omvändelse, men början på ett kristet liv, början av fascinationen inför Jesus Kristus, kallas för ”inledande omvändelse”. Omvändelse är, kan man säga, att öppna sig för Gud så att han alltmer kan fördjupa sitt liv i mig. 

 

Ibland när vi talar om omvändelse är risken att vi kanske bara ser ett perspektiv på vad det innebär att omvända sig. Här följer en beskrivning av fem former av omvändelse som kan fungera som en spegel så att vi tydligare kan se de olika dimensioner i vårt mänskliga liv där vi behöver bjuda in Gud. Omvändelse är ju ingenting som sker en gång för alla utan något som varje kristen måste öppna sig för om och om igen. Under kyrkoåret är det askonsdagen och fastan som inbjuder till detta och just denna period på kyrkoåret är historiskt intimt förknippad med katekumenatet och just omvändelsen. Fastan har sitt ursprung i det att församlingen skulle, tillsammans med dopkandidaterna, förbereda sig till påsken. Församlingen följde alltså dopkandidaterna på omvändelsens väg varje år.  

 

Bernard Lonergan SJ skriver att all teologi bör ha sin grund i reflektionen över omvändelse.  

Därav följer att reflektion angående omvändelsen kan förse teologin med dess fundament, ett fundament som är konkret, dynamiskt, personligt, gemensamt för alla och historiskt.[1] 

 

Omvändelsen är den levande tron, den erfarenhet genom vilken man blir en äkta, autentisk människa. Det är alltså av stor vikt att kyrkans reflektion över uppenbarelsen hela tiden har kontakt med den levande tron – att det är och förblir teologins fundament. 

 

Omvändelsen berör människans alla dimensioner och Bernard Lonergan har beskrivit dessa på följande sätt:[2]  

 

Personlig moralisk omvändelse: Personlig moralisk omvändelse är insikten i att jag är ett fritt och ansvarigt subjekt. Den moraliskt omvända personen har en förmåga att ta beslut som inte baseras på personlig tillfredsställelse utan på det goda värdet som uppnås genom en handling. Inte vad som omedelbart ger avkastning, tillfredställelse, visar resultat utan vad som verkligen är gott inte bara nu utan på längre sikt.  

 

Sociopolitisk omvändelse: Sociopolitisk omvändelse handlar om att influera de beslutsfattare som kontrollerar och ansvarar för mer icke-personliga, sociala institutioner som regering, riksdag, världsekonomin, klassfrågor, kyrkliga institutioner. Personlig moralisk omvändelse handlar om personliga rättigheter och ansvar, medan sociopolitisk omvändelse har som norm det allmännas bästa. Det allmännas bästa har som mål att skapa ett samhälle där varje medlem kan ta del av samhällets goda och samtidigt bidra till detta goda.  Det handlar alltså om att förstå vikten av att personligen engagera sig i och för mänskliga rättigheter, utrotandet av t.ex. världshungern, kärnvapennedrustning, miljöfrågor, rasism, sanitetsfrågor för fattiga och klassfrågor, kvinnors situation, HIV/AIDS o.s.v. Alla frågor som är viktiga för världen som helhet.  

 

Intellektuell omvändelse: Varje samhälle för vidare en tradition av tankegods och idéer. Samhället för, kanske på många plan, vidare goda väl och reflekterade traditioner, kanske ett gott intellektuellt klimat med öppenhet, men den intellektuella traditionen med tankegods och idéer för också med sig ej ifrågasatta fördomar, som man kanske inte ens ser, samt även uppfattningar med ideologiska förtecken som outsagt inte kan ifrågasättas.  Intellektuell omvändelse handlar om att vända sig ifrån ens egen begränsade värld, definierad av ens egna psykologiska, sociologiska och kulturella förståelseramar. Att vända sig ifrån de av kulturen definierade rädslorna, det som ska eftertraktas och det som kulturen menar vara eftersträvansvärt. Intellektuell omvändelse är att vända sig till det som är samstämmigt med det sanna, det goda, det sköna, ja t.o.m. det heliga. Intellektuell omvändelse handlar om att ta personligt ansvar för de övertygelser och uppfattningar som jag har. Intellektuell omvändelse är mer än att byta inställning i vissa frågor. Det är en grundläggande förändring av en persons grundläggande hållning och attityd till verkligheten. Den gör människan nyfiken på att förstå verkligheten och stärker hennes sanningslidelse.  

 

Affektiv omvändelse: Affektiv omvändelse har med vår personliga känslomässiga hälsa att göra. Empirisk och klinisk forskning visar att bortträngandet av negativa känslor som, skam, rädsla, ilska och skuldkänslor gör att människor mår själsligt och emotionellt dåligt. Alla dessa negativa känslor har en viktig funktion för människans emotionella utveckling eftersom de är reaktioner på verkligheten. En del av våra handlingar ska vi känna skam eller skuld inför, en del personer eller situationer är farliga för oss och orättvisa skall göra oss arga. Vi kallar dessa känslor för negativa för att de sätter oss i vaksamhet och i opposition till verkligheten. Positiva känslor å andra sidan får oss att slappna av, vara trygga och får oss att vilja ta kontakt med andra och vara öppna för omvärlden. Ett systematiskt bortträngande av vissa känslor skapar en ofrihet hos oss och leder ibland till svårigheter att klara vardagen. I längden kan det leda till allvarliga sjukdomar.  Att omvända sig affektivt innebär att besluta sig för att ta ansvar för sina negativa känslor. Att se på och förstå de negativa känslor som man har trängt bort, att integrera dessa, för att kunna emotionellt bli en helare människa och mindre ofri för att man t.ex. har velat tränga bort negativa känslor från det förgångna.  Affektiv omvändelse ger i längden emotionell hälsa, kreativitet och en större öppenhet för det sköna, det vackra i allt som finns, som leder till en estetisk känslighet. 

 

Religiös omvändelse: Alla de föregående formerna av omvändelse kan alla människor ha, de behöver inte alls ha med ett religiöst sökande att göra. Alla dessa former av omvändelse kan alla ha sitt ursprung i ett mänskligt initiativ.  Autentisk religiös omvändelse däremot är alltid ett svar på en erfarenhet av Gud, av en transcendent verklighet som ger sig tillkänna i den mänskliga erfarenheten. Oftast tänker vi kanske på en person som går från otro till tro eller som går från en form av kristendom till en annan, men den kan också ske inom en och samma form av religion t.ex. om jag är uppvuxen i ett katolskt sammanhang där alla går till mässan liksom jag. Jag tar min religion på allvar och går i mässan, utövar korsväg, rosenkransen och går till bikt. Men kanske först runt 20 års ålder blir religionen en verklig fråga för mig och existentiella frågor dyker upp och ifrågasätter det som jag växt upp i. Jag måste för första gången i mitt liv ta ett personligt beslut, förhålla mig personligt till allt jag tagit för givet i min religion. Jag kan påbörja en verklig omvändelse där mina existentiella frågor och kval kan mötas av Kyrkans tradition och befästas på ett för mig personligt sätt och genom detta kan en genuin och på djupet personlig fascination för Jesus från Nasaret väckas – jag blir då en ”being in love” som Bernard Lonergan själv skulle uttrycka det i beskrivningen av vad religiös omvändelse är. En person som är gripen och fascinerad av Jesus Kristus och driven av en längtan att fördjupa närheten och kunskapen om Jesus Kristus, för att han har drabbats av erfarenheten och insikten i att vara villkorslöst älskad. 

 

diakon Stefan Nordström 19 januari 2009