Katolsk evangelisation

Historisk bakgrund till det återupprättade katekumenatet 

Det stegvisa katekumenatet som återupprättades av  Andra Vatikankonciliet har sin förebild i den tidiga kyrkans praxis. Redan i det nya testamentet blir det tydligt, att kyrkan från början krävde nödvändig förberedelse inför dopet genom katekes och genom krav på ett moraliskt gott liv. Dock fanns det ingen speciell eller enhetlig form för detta så tidigt.

 

Under 100- och 200-talet tar det stegvisa katekumenatet mer gestalt i Rom, Palestina, Nordafrika och Egypten.

 

Nu börjar man t.ex. ställa vissa krav på den som önskade döpa sig. Det skulle t.ex. vara tydligt kunna skönjas att omvändelsen var äkta. Detta inte minst p.g.a. de erfarenheter Kyrkan haft av förföljelse och avfall från tron, lades speciell vikt på omvändelsen.

 

Sedan början av 200-talet fanns i Rom, som Hippolytos beskrivit, en struktur, ett katekumenat uppdelat i tre perioder, som tillsammans varade i tre år. Från början sker en första prövning där lämpligheten hos kandidaten säkerställdes. Härefter spelar också de andra redan kristna en viktig roll då de var deras ansvar att låta kandidaten lära känna evangeliet närmare och nu ansvarade för honom/henne. För en del kunde valet att vilja bli kristen få större konsekvenser än andra då de var tvungna att t.ex. överge sitt yrke (t.ex. skådespelare, gladiator) som Kyrkan inte ansåg gå ihop med en kristen livsföring.

 

Människor som på denna tid önskade att bli kristna fick under en tidsperiod, som skiftade beroende på plats, undervisning och en inövning i att lära sig leva som kristna – denna tid kallades för katekumenatet. I hjärtat av katekumenatet var omvändelsen. Katekumenatet var ett slags lärlingaskap som övade personen i att leva ett kristet liv. Medlemmar av den kristna församlingen var aktivt deltagande i detta och undervisade de som ville bli en del av församlingen. Dessa medlemmar var förebilder i att leva det kristna livet. Deras ord och handlingar skulle verka inspirerande på dem som undervisades.

 

Under sin treåriga förberedelsetid tog katekumenerna del i söndagsmässan, dock endast den första delen – Ordets liturgi. För att där efter bli utsända efter predikan. Deras väg in i Kyrkan präglades därför av en katekes som följde kyrkoåret med söndagsläsningarna.

 

Efter en tid av förberedelse följde sedan sex veckor innan påsk som var den omedelbara förberedelsen för att ta emot initiationssakramenten i påsknatten. Inledningen på denna tid markerades med ett liturgiskt steg som gjordes inför biskopen – där frågan om kandidatens livsföring stod i centrum. Katekumenen blev sedan genom biskopen i kyrkans namn vald att motta sakramenten och kallades efter detta för ”electi”, utvald för dop. I den följande påsknatten mottog de sedan initiationssakramenten. Under de sex veckorna inför påsken ingick en daglig handpåläggning och exorcism. Det som under det återupprättade stegvisa katekumenatet sker på tredje, fjärde och femte söndagen i fastan och går under namnet ”scrutinier”.

 

Genom kejsar Konstantins omvändelse förändrades det grundläggande förhållandet mellan samhälle och kristendom mot tidigare. Genom att kristendomen blev statsreligion i slutet av 300-talet ändrade sig motiven till att bli kristen. För att få en samhällelig god position kunde det vara bra att vara kristen. Då man redan genom ”Upptagningen till katekumenatet” kunde kalla sig kristen var det många som endast upptogs till katekumen men sedan inte fortsatte på omvändelsens väg. Orsaken till detta var att man ville vänta med dopet till livet slut eftersom man endast kunde få förlåtelse för svåra synder man gjort efter dopet under speciella restriktioner.

 

När sedan de ansvariga inte längre satte så stort värde på en äkta omvändelse, så går det stegvisa katekumenatets förfall under 500-talet inte att hindra. Tiden för förberedelsen försvinner och sammanfaller med fastetiden och slutligen blir barndopet allmän praxis, inte minst p.g.a. inflytandet av Augustinus arvsyndslära.

 

Denna – här endast i stora drag skissade – utveckling innebar inte bara en förlust av den ursprungliga vägen till att bli kristen, utan också till en betydande teologisk omtolkning.

Sakramenten sågs i första hand som ett frälsningsmedel för den enskilde. Genom detta försvann den grundläggande gemenskapsaspekten för utförandet och förståelsen av sakramenten. Det är först den teologiska och liturgiska förnyelsen under 1900 – talet som åter pekat på detta sammanhang. (Ur Erwachsentaufe als pastorale Chance)

 

Under medeltiden fanns det inget katekumenat. Försök gjordes dock i missionsområden under 1700-talet och i Afrika på 1800-talet och i takt med den liturgiska förnyelsen på 1900-talet fick stiftet i Lyon, Frankrike tillåtelse att redan 1955 officiellt påbörja med katekumenatet för vuxna igen. I och med Andra Vatikankonciliet beslutades det att det fornkyrkliga katekumenatet för odöpta vuxna skulle återupprättas.[1] 1972 så kom de officiella riterna ”Ordo initiationis christianae adultorum” (OICA) ,  på svenska ”Ordning för vuxna människors kristna initiation”. På engelska kallas riterna ”Rites of Christian Initiation for Adults” och brukar förkortas RCIA och på tyska går de under namnet ”Erwachsenkatechumenat”.

 

OICA har sin grund i de initiationsriter som hade sin blomstringstid under 300- och 400-talet med företrädare som Augustinus av Hippo, Ambrosius av Milano, Kyrillos av Jerusalem, Teodor av Mopsuestia och Johannes Chrysostomos.